Jag vill bara säga att jag är hemma i min lägenhet igen.

Jag kom hem igår, men var för trött i skallen för att uppdatera.

Min natt var lång och ensam, för jag satt uppe i stället för att sova.

Jag orkade inte gå och lägga mig helt enkelt.

Ironin i det är ju bara för mycket!

Vem orkar inte gå och lägga sig, liksom?!

Hur som helst är jag naturligtvis jättetrött nu, både fysiskt och psykiskt.

Jag planerar att gå och lägga mig så fort som möjligt.

Jag tänker ta dubbla dosen Zopiklon ikväll.

Så jag kan stänga av ett tag.

Jag kommer med andra ord vara trött i morgon av medicinen,

så jag kommer nog att sova hela dagen.

Om jag går upp vid sex-tiden på kvällen finns det inte en chans

att jag lyckas sova nästa natt, så då får jag vara uppe.

Det blir ofta så, att jag sover varannan natt.

Annars då?

Mina planer är som sagt att sova så fort som  möjligt.

När jag vaknar i morgon kväll ska jag tvätta mina kläder.

Sedan jag jag en hel natt framför mig.

Jag känner mig alltid så ynklig när jag vakar.

På måndag ska jag eventuellt ta mig ner på stan och träffa en kompis.

Och sedan är det dags att åka tillbaka till stugan igen.

Med usel uppdatering som följd. Skit samma!

God natt i förväg! <3

Om jag inte uppdaterar bloggen på några dagar

behöver ni inte vara oroliga, då betyder det bara

att jag har åkt ut till mammas lantställe.

Jag vet inte exakt när jag åker, men förmodligen i morgon.

Eftersom jag inte har sovit på ca 1.5 dygn och dessutom

tagit mina Zopiklon kommer jag nog att sova hela morgondagen.

Jag sover ju inte så djupt där jag sitter i min kontorsstol,

så jag behöver många fler timmar sömn än en normal människa.

En sådan människa som klarar att sova i en säng alltså.

Hur som helst hinner jag förmodligen inte blogga imorgon,

för jag kommer förmodligen åka till stugan så fort jag vaknat.

När jag kommer ut på landet får jag äntligen träffa min bästa vän igen.

Jag har inte kelat med Sabrina på en vecka nu! Huvva!!

Jag har ju som sagt inte sovit på länge samt tagit mina sömntabletter,

så jag kommer att gå och lägga mig så fort som möjligt.

Jag måste bara göra mina förbannade sömnritualer. Jävla piss-OCD!!

Det värsta är att jag har fått ett konstigt tvång att jag måste skära mig varje kväll.

Minst ett djupt sår måste jag tillfoga, annars får jag ingen ro i kroppen.

Jag säger det igen; förbannade jävla piss-sjukdom!!

Jag har suttit och tittat på en av mina favoritfilmer,

underbara Pulp Fiction.

Det är snart slut dock.

Trots att jag gillar den så mycket,

var det ungefär tio år sedan jag såg den sist.

Jag älskar förresten Quentin Tarantinos filmer!

När filmen är slut ska jag skrubba bort alla bakterier

som har fastnat på mig från resan.

Egentligen får jag förstårs inte bada så här sent.

Men jag skiter ärligt talat i om grannarna störs.

Jag kanske är egoistisk, men det är å andra sidan

de flesta med OCD, det hör till sjukdomen.

Skit samma.

När ni läser det här har jag förhoppningsvis kommit fram till Amsterdam.

Det är dags för årets höjdpunkt; att åka utomlands med mamma och hennes man.

Vi gör det varje år och det är bland det bästa jag vet.

Mamma och hennes man står för notan (jag hade aldrig haft råd utan dem).

Det är första gången jag åker till Amsterdam, så det är lite nervöst.

Fast mest på ett härligt, bubblande sätt.

Jag har planerat den här resan i flera månader.

Det har varit något jag sett fram emot oerhört mycket.

I mina mörkaste stunder har jag tröstat mig med att

få åka iväg och byta miljö, något som är otroligt viktigt för mig.

Stannar jag på samma plats för länge blir mina tvång outhärdliga.

På ett nytt ställe kan jag börja om och nästan vara lycklig för ett litet tag.

Tvången försvinner naturligtvis inte helt och hållet.

Jag har packat resväskan full med handsprit, tvål, lotion,

egna sängkläder, massor av rena kläder (så jag kan byta ofta)

och mina livsviktiga mediciner såklart (inklusive behovsmedicin).

Men om man jämför med hur det är hemma,

så mår jag mycket bättre på resande fot.  

På hotell är jag gäst, och då lugnar demonerna ner sig.

Hur som helst; jag ska försöka ha en så vecka (fem dagar egentligen) jag bara kan.

För det är som sagt det bästa som händer på hela året.

Jag är otroligt tacksam för att mamma och hennes man tar med mig på resa,

för det är min enda chans att få se lite av världen.

Det skulle aldrig gå annars, inte med mitt psyke. 

Jag skulle aldrig klara av att åka någonstans på egen hand.

Så tack mamma och A! ^^

Ps. Jag ber om ursäkt för ett lite rörigt och flummigt inlägg.

I skrivande stund är jag nämligen svintrött! Ds.

Jävlar vad rädd jag blev!

Jag satt i min nerblodade klänning

framför datorn minding my own business.

Då ringde det på dörren.

Jag fick minst sagt panik!

Förvånad som fan sprang jag ut i hallen och skrek

till personen utanför att jag var naken! Haha!!

Jag väntade inte besök förrän på eftermiddagen.

Då skulle mamma komma och lämna den stora resväskan hos mig.

Så jag trodde alltså att jag kunde sitta nersölad i mitt egna blod

ifred ett tag utan att riskera att bli upptäckt (äckligt, jag vet!).

Men mamma tyckte tydligen att det passade bättre så här på förmiddagen.

Jag skrek alltså åt mamma genom dörren att jag inte var påklädd

och bad henne vänta en stund tills jag hade fått på mig lite kläder.

Snabbt som fan slängde jag den smutsiga klänningen i tvätten

och öppnade garderoben i jakt på något som var långt nog

för att täcka mina nyskurna ben som fortfarande är kladdiga av blod.

Det ända plagget som fanns kvar var en kort tunika...

Fan! I stundens hetta hade jag glömt bort att alla kläder hänger i källaren och torkar.

Jag ropade till mamma att hon skulle vänta lite till medan jag klädde på mig vinterkappan.

Hon tittade undrande på mig när jag öppnade dörren.

Jag drog en snabb lögn om att jag hade fått näsblod

och sölat ner min klänning och att mina kläder var slut.

Det är något som mycket väl hade kunnat hända.

Inte så långt från sanningen heller...

Hon köpte den historien (vad jag vet i alla fall).

Det verkade inte som hon misstänkte något.

Hon gav mig väskan och fixade med lite annat.

Sen gick hon och jag fick äntligen ta av mig den varma kappan.

Jag satte mig vid datorn igen iklädd den korta tunikan.

Jag började känna att faran var över och kunde koppla av.

Då ringde det på dörren igen!

Utan att tänka skrek rakt ut: "Men för i helvete!!"

Det var mamma som hade glömt något.

Jag sa åt henne att vänta än en gång

och krånglade på mig vinterkappan igen.

Som tur var gick det snabbt och nu sitter jag här ensam,

halvnaken och blodig, och skriver i min blogg.

Den här gången kommer hon nog inte tillbaka i alla fall.

Så jag behöver inte oroa mig längre.

Nu ska jag försöka återhämta mig från rädslan

att bli påkommen. Det kändes som om hjärtat

for upp i halsen på mig. Fan, vad jag blev rädd!

Jag måste sitta lite och bara vara i några minuter.

Sen lovar jag att jag ska tvätta bort allt blod.

Jag känner mig fruktansvärt ofräsch,

och det är inte bara en känsla.

Jag är smutsig på riktigt för en gångs skull, haha!

Jag ska strax åka till lantstället.

Skönt, för jag är svintrött!

Jag har varit uppe hela natten,

så jag ska spendera större delen av dagen

sovandes i min sköna säng.

Jag ska ta med min älskade katt in i friggeboden,

för jag saknar henne som satan när hon är ifrån mig!

Jag har inte träffat Sabrina sedan förra söndagen,

så jag längtar ihjäl efter henne.

Hoppas att inga spindelfanskap kommer

och skrämmer skiten ur mig bara.

Jag hatar dem så jävla mycket!

Fast har jag tur räddar Sabrina mig

genom att mumsa i sig spindlarna.

Haha, det är så äckligt men ändå så bra!

   Stugan (40 kvadratmeter) på mammas lantställe. Det lilla huset brevid är stugans enda badrum

med torrtoalett, handfat och dusch. Man måste alltså gå ut och göra sina behov.

Min friggebod. Det är en vägg i mitten av huset som delar upp det till två små rum. Jag delar alltså friggeboden 

med min lillebror. Vi har sju kvadratmeter var. Vi har varsin entré. Dörren på bilden är min ingång.

Sabrina ligger och vilar i gräset efter en mycket lyckad ödlejakt.

Det blir bra med maten ikväll också.

Vi ska grilla och mammas man är världsbäst på det.

Det kommer att bli ganska nyttig mat också,

så jag kommer nog att klara mig hyfsat från matångest.

Nu ska jag snart sticka, så jag måste sluta skriva.

Ha en riktigt, riktigt trevlig helg så hörs vi imorgon.

Kram alla fina läsare! <3

Jag åt igen efter endast 12 timmar.

Jag var tvungen att bryta fastan för att jag svimmade i badkaret.

Som tur var satt jag ner, det hade varit värre om jag stod i duschen.

Allting blev bara svart och jag föll och slog i huvudet i badkarskanten.

Jag måste ha varit medvetslös ett tag, för när jag vaknade var det ljusare ute.

Jag hade egentligen ingen aptit, för jag har varit illamående hela dagen.

Dessutom är jag yr och känner mig lite flummig.

Mitt huvud värker och jag har fått en bula där jag slog i.

Jag fick tvinga mig att äta för att jag misstänker att

anledningen till att jag svimmade var blodtrycksfall.

Jag har ju som sagt alltid lågt blodtryck, även när jag äter.

Så det blir jobbigt när jag försöker fasta.

Nu ska jag försöka varva ner.

Tusen tankar far omkring i mitt yra huvud,

och om jag ska lyckas somna i natt behöver jag tömma skallen.

Det kanske hjälper om jag skriver ner det jag funderar mest på?

Här är några av de tankar som spökar i mitt huvud:

* Jag fyller 25 år på tisdag.

* Jag ska till psyk nästa vecka.

* Jag måste skriva upp vad mina tvång kostar

och lämna in till försäkringskassan.

* Jag får panikångest oftare och oftare.

* Mamma är rädd att jag ska ta självmord.

* Jag misstänker att mamma har sett mina (nya) ärr.

* Mamma vill att jag ska läggas in på psyk.

Jag vägrar såklart, för tror inte att de kan hjälpa mig där.

* Min kontaktperson på mitt boende pratar om att jag borde

bo på behandlingshem i stället.

* Jag känner att mina tvång och min fobi för spindlar bara ökar.

Det skrämmer mig något enormt.

* Just nu är jag för deprimerad för att fungera.

* Jag har använt väldigt mycket pengar på helt onödiga saker den här veckan.

* Jag sover endast på dagtid, vilket gör att jag missar det mesta som är inplanerat.

På nätterna är jag upptagen med att sakta dö av ångest.

* Sist men inte minst; jag slog i huvudet ganska hårt när jag svimmade.

Tänk om jag fick en lätt hjärnskakning (eftersom jag är yr och mår illa).

Ni ser! det är mycket skit som pågår i min värld just nu.

Det gör mig livrädd, för jag känner mig så bräcklig!

Jag kan gå sönder när som helst.

Och när jag faller ner mot avgrunden kommer jag dra med

alla som jag älskar och bryr mig om i fallet.

Men nu ska jag i alla fall försöka att "stänga" av hjärnan för ikväll.

Bara ta det lugnt och slappna av med en iskall Cola Zero framför TV:n och datorn.

Puss på er, alla fina! Vi hörs! <3