För några dagar sedan skar jag mig djupare än jag någonsin gjort.

Först genom huden och sedan i muskeln.

Såret är ungefär två centimeter brett.

En vettig människa hade tagit sig till Akuten.

Jag är inte vettig.

Jag har stor erfarenhet av sår.

Så jag är ganska bra på att gissa mig till

hur många stygn det behövs etc.

Det här såret är så djupt att läkaren

förmodligen skulle sy på insidan också.

Men jag tänker inte gå till doktorn den här gången heller.

Jag måste erkänna att jag inte alltid sköter mina sår så noga som jag bör göra.

Även de djupa, som behöver sys.

Det tar lång tid innan skadorna läker och jag får ofta infektioner.

Men det här såret ska jag vara rädd om.

Jag har tvättat det och lagt nytt förband två gånger om dagen.

Det ska jag fortsätta med tills det läker.

Jag vet inte riktigt varför jag berättar det här för er.

Kanske för att jag är orolig för infektionsrisken

och behöver någon att berätta för.

För att förstå situationen behöver ni veta

att jag har stora problem med aggression.

Jag blir ofta så arg att det svartnar framför ögonen.

Och då gäller det ofta småsaker.

När jag blir så där rasande bör folk hålla sig undan!

Jag kan brukar nämligen skrika och svära mycket då.

Och om jag får tag på den skyldige (om det inte var jag

som klantade mig vill säga) kan det sluta med slagsmål.

Igår visste jag inte vem skurken var (och tur är väl det!),

det ända jag vet är att det är någon av mina grannar.

Eftersom jag bor på ett serviceboende för personer

med funktionshinder och/eller psykiska sjukdomar,

har jag och göra med många knepiga människor.

Så det kan i princip vara vem som helst i huset.

Det fanns ingen anledning till att vräka ner min tvätt.

Torkrummet var halvtomt, så det fanns alltså plats kvar.

Den skyldige gjorde det alltså bara för att jävlas.

Och det, mina kära läsare, det är det som gör mig så förbannad!

Jag var arg hela kvällen och natten igår och kunde

varken äta eller sova förrän det blev söndag morgon.

Jag hade mörka fantasier om tortyr och mord.

Idag känns det naturligtvis larvigt att jag ville

att grannen skulle dö över en sådan sak.

Men, men...

För att göra en lång och utdragen historia kort;

att förstöra tvätten för någon med OCD

borde var lika med dödsstraff!

Nu ska jag förklara varför jag blev så arg igår.

Jag vet inte om ni kommer att förstå;

man måste nog lida av svår tvångsyndrom för att göra det.

Hur som helst skulle jag ta upp mina rena tvätt från källaren.

Jag hade inga kläder kvar så jag fick gå ner dit med en kappa på,

så jag var lättad över att få tag på mina kläder igen.

När jag öppnade dörren till torkrummet såg jag att någon jävel

hade slängt alla plagg på det smutsiga golvet!

Det har hänt tre gånger nu, och för varje gång

blir jag bara mer och mer förbannad.

Jag kände hur pulsen steg och hur ögonen tårades.

Jag fick svårt att andas och kunde höra hjärtat slå i mitt huvud.

Jag gick förstårs upp till personalen (jag bor i ett serviceboende

eftersom jag har så svåra tvång) direkt och klagade.

Det var svårt att få fram orden eftersom jag var så arg,

men jag försökte i alla fall!

Fast det blev mest svordomar och mordhot...

Tycker ni att jag överreagerade? Kanske det.

Men ni ska veta att för varje gång jag tvättar,

kostar det ganska mycket pengar.

Jag har tvångstankar om att kläderna inte blir rena

om jag inte använder en hel förpackning tvättmedel

och en en hel flaska sköljmedel.

Det blir ungefär 60 kronor.

Dessutom tar det lång tid,

då jag "måste" tvätta två gånger på 95 grader.

Jag kör alltså de två maskinerna på högsta effekt två gånger i rad.

Det sliter som fan på kläderna.

Jag hade dessutom andra planer igår kväll.

Men eftersom alla mina kläder var slut,

var jag tvungen att spendera lördagskvällen med att tvätta.

...så är det för att jag mår så jävla dåligt just nu.

Det går bara inte att skriva när jag känner så här.

Jag tänkte berätta om min sovplats.

Som en del säkert vet, klarar jag inte av att sova i en säng.

Förr kunde jag sova i en soffa eller en fåtölj, men det går inte längre.

Nu sitter jag i en kontorstol lutad mot ett skrivbord.

(Jag vilar huvudet mot mina korsade armar.)

Stolen heter "Snille" och bordet heter "Laiva".

Båda möbler kommer från IKEA.

Eftersom jag är för lat för att fota,

lånar jag IKEA´s egna bilder:

Jag kom upp tidigare än väntat idag.

Klockan var ungefär två eller tre på eftermiddagen då.

Jag kommer ärligt talat inte ihåg.

Så har det varit hela dagen;

minnet har varit på guldfisksnivå

och jag har svårt att tänka en fullständig tanke.

Mitt huvud är med andra ord tomt.

Jag vet inte om det beror på att jag tog för mycket Zopiklon

eller det om det är för att jag tog mina morgonmediciner för sent.

Har jag kanske sovit för mycket?...Eller för lite.

Det kan inte vara bra för kroppen att dygna

och kompensera med för mycket sömn.

Och för att sedan göra samma sak om och om igen.

Jag tog inte så många Zopiklon, endast fyra stycken.

Min läkare har satt två tabletter som maxdos.

Men två är för lite för att jag ska bli påverkad!

Jag vet inte vilken styrka det är på dem,

för jag har inte tillgång till förpackningen.

Jag får inte ta min medicin själv eftersom jag har missbrukat i flera år.

Personalen på min serviceboende måste ge den till mig.

Så asken med Zopiklon ligger alltså inlåst i deras värdeskåp.

Hade jag haft den här, hade jag inte klarat av det.

Då skulle jag börjat missbruka igen.

Förr i tiden brukade jag ta överdoser ganska ofta.

Jag brukade ta 20-30 Zopiklon eller ca 50 av en annan

insomningstablett som jag inte minns namnet på.

Ibland blandade jag flera olika läkemedel (främst sömntabletter,

lugnade och smärtstillande),  men det gav mig ofta psykoser.

Några gånger försökte jag ta självmord genom att överdosera.

Nu för tiden är det såklart annurlunda;

om jag ska överdosera måste jag spara.

Och jag kan ju inte spara medicinen allt för länge

eftersom jag faktiskt behöver den!

Förresten, ni som har tagit Zopiklon vet hur illa tabletterna smakar.

Trots att det var ungefär ett dygn sen, och trots att jag både

har ätit och druckit ordentligt, har jag kvar smaken i munnen.

Det är lite konstigt, för så brukar det inte vara.

Men nog om det!

Igår, när jag gjorde mina OCD-riualer som jag "måste" göra

innan jag "får" gå och lägga mig, blev det extra blodigt.

Jag har ju som sagt för tillfället tvång på att skära mig;

varje gång jag ska sova måste jag få till minst ett djupt sår.

Och då menar jag så djupt att jag behöver läkarvård,

ytliga sår räcker inte för att få ångesten att försinna.

Alltså, jag fattar ju att det här inte kan fortsätta!

Blir det inte bättre snart, måste jag läggas in.

Hur som helst, igår råkade jag visst få tag på

ett gammalt rakblad som inte var särskilt vasst.

Jag försökte ett bra tag, men jag lyckades inte

få något av såren tillräckligt djupt.

Men eftersom jag hade skurit så pass många

(halvdjupa) sår som ändå blödde mycket,

trodde jag att det räckte och satte mig i sovstolen.

Men trots alla sårens sveda och allt blod,

och trots att jag inte hade sovit på 40 timmar;

kunde jag inte koppla bort ångesten.

Små, ytliga sår duger inte åt Herr OCD,

hur många de än är.

Jag satt i stolen ett tag och försökte,

verkligen försökte, koppla va och somna.

Men jag klarade inte av elden av ångest

som brann inom mig (för mig bränner det).

Så jag gick ut i vardagsrummet där jag fövarar mina "verktyg",

och rotade fram ett helt nytt, sylvasst rakblad.

Normalt sett räcker det med ett djupt sår,

men eftersom jag hade brutit mot en reglerna dög inte det.

Jag var tvungen att straffa mig själv för att jag trotsat min OCD.

Efter ytterligare fem sår, djupa den här gång, var jag klar.

Idag har alltså ett sargat ben med sår som ständigt går upp

och blöder igenom bandaget och ett nerblodat sovrum.

Dessutom är jag sjukt trött!

Men jag orkar verkligen inte gå och lägga mig i natt.

I morgon ska till stugan igen, jag får väl sova ut då.

Ni som orkade läsa ända hit ska ha ett stort tack!

Och vill jag önska er en god natt utan ångest,

vare sig ni kan sova eller inte.

Styrkekramar <3, Randi

Jag vill bara säga att jag är hemma i min lägenhet igen.

Jag kom hem igår, men var för trött i skallen för att uppdatera.

Min natt var lång och ensam, för jag satt uppe i stället för att sova.

Jag orkade inte gå och lägga mig helt enkelt.

Ironin i det är ju bara för mycket!

Vem orkar inte gå och lägga sig, liksom?!

Hur som helst är jag naturligtvis jättetrött nu, både fysiskt och psykiskt.

Jag planerar att gå och lägga mig så fort som möjligt.

Jag tänker ta dubbla dosen Zopiklon ikväll.

Så jag kan stänga av ett tag.

Jag kommer med andra ord vara trött i morgon av medicinen,

så jag kommer nog att sova hela dagen.

Om jag går upp vid sex-tiden på kvällen finns det inte en chans

att jag lyckas sova nästa natt, så då får jag vara uppe.

Det blir ofta så, att jag sover varannan natt.

Annars då?

Mina planer är som sagt att sova så fort som  möjligt.

När jag vaknar i morgon kväll ska jag tvätta mina kläder.

Sedan jag jag en hel natt framför mig.

Jag känner mig alltid så ynklig när jag vakar.

På måndag ska jag eventuellt ta mig ner på stan och träffa en kompis.

Och sedan är det dags att åka tillbaka till stugan igen.

Med usel uppdatering som följd. Skit samma!

God natt i förväg! <3

Om jag inte uppdaterar bloggen på några dagar

behöver ni inte vara oroliga, då betyder det bara

att jag har åkt ut till mammas lantställe.

Jag vet inte exakt när jag åker, men förmodligen i morgon.

Eftersom jag inte har sovit på ca 1.5 dygn och dessutom

tagit mina Zopiklon kommer jag nog att sova hela morgondagen.

Jag sover ju inte så djupt där jag sitter i min kontorsstol,

så jag behöver många fler timmar sömn än en normal människa.

En sådan människa som klarar att sova i en säng alltså.

Hur som helst hinner jag förmodligen inte blogga imorgon,

för jag kommer förmodligen åka till stugan så fort jag vaknat.

När jag kommer ut på landet får jag äntligen träffa min bästa vän igen.

Jag har inte kelat med Sabrina på en vecka nu! Huvva!!

Jag har ju som sagt inte sovit på länge samt tagit mina sömntabletter,

så jag kommer att gå och lägga mig så fort som möjligt.

Jag måste bara göra mina förbannade sömnritualer. Jävla piss-OCD!!

Det värsta är att jag har fått ett konstigt tvång att jag måste skära mig varje kväll.

Minst ett djupt sår måste jag tillfoga, annars får jag ingen ro i kroppen.

Jag säger det igen; förbannade jävla piss-sjukdom!!