Jävlar vad rädd jag blev!

Jag satt i min nerblodade klänning

framför datorn minding my own business.

Då ringde det på dörren.

Jag fick minst sagt panik!

Förvånad som fan sprang jag ut i hallen och skrek

till personen utanför att jag var naken! Haha!!

Jag väntade inte besök förrän på eftermiddagen.

Då skulle mamma komma och lämna den stora resväskan hos mig.

Så jag trodde alltså att jag kunde sitta nersölad i mitt egna blod

ifred ett tag utan att riskera att bli upptäckt (äckligt, jag vet!).

Men mamma tyckte tydligen att det passade bättre så här på förmiddagen.

Jag skrek alltså åt mamma genom dörren att jag inte var påklädd

och bad henne vänta en stund tills jag hade fått på mig lite kläder.

Snabbt som fan slängde jag den smutsiga klänningen i tvätten

och öppnade garderoben i jakt på något som var långt nog

för att täcka mina nyskurna ben som fortfarande är kladdiga av blod.

Det ända plagget som fanns kvar var en kort tunika...

Fan! I stundens hetta hade jag glömt bort att alla kläder hänger i källaren och torkar.

Jag ropade till mamma att hon skulle vänta lite till medan jag klädde på mig vinterkappan.

Hon tittade undrande på mig när jag öppnade dörren.

Jag drog en snabb lögn om att jag hade fått näsblod

och sölat ner min klänning och att mina kläder var slut.

Det är något som mycket väl hade kunnat hända.

Inte så långt från sanningen heller...

Hon köpte den historien (vad jag vet i alla fall).

Det verkade inte som hon misstänkte något.

Hon gav mig väskan och fixade med lite annat.

Sen gick hon och jag fick äntligen ta av mig den varma kappan.

Jag satte mig vid datorn igen iklädd den korta tunikan.

Jag började känna att faran var över och kunde koppla av.

Då ringde det på dörren igen!

Utan att tänka skrek rakt ut: "Men för i helvete!!"

Det var mamma som hade glömt något.

Jag sa åt henne att vänta än en gång

och krånglade på mig vinterkappan igen.

Som tur var gick det snabbt och nu sitter jag här ensam,

halvnaken och blodig, och skriver i min blogg.

Den här gången kommer hon nog inte tillbaka i alla fall.

Så jag behöver inte oroa mig längre.

Nu ska jag försöka återhämta mig från rädslan

att bli påkommen. Det kändes som om hjärtat

for upp i halsen på mig. Fan, vad jag blev rädd!

Jag måste sitta lite och bara vara i några minuter.

Sen lovar jag att jag ska tvätta bort allt blod.

Jag känner mig fruktansvärt ofräsch,

och det är inte bara en känsla.

Jag är smutsig på riktigt för en gångs skull, haha!

Jag klarade mig i några timmar. Fan!

Sedan gav jag upp och började skära.

Resultatet är ett tjugotal nya sår,

varav fyra som behöver sys.

Fan, säger jag bara!

Det var ju det här jag skulle undvika.

Jag känner mig så dum i huvudet, ni anar inte!

Jag tänkte inte skära mig så mycket eller så djupt.

Men rakbladen var helt nya och oanvända.

Vassare än vad jag trodde.

Jag tryckte till för hårt.

När jag såg huden dela sig och blotta fettvävnaden, 

då fanns det inte återvändo.

När jag blev triggad av allt blod,

då var jag tvungen att fortsätta.

Som vanligt finns det inte en chans att jag tar mig till akuten.

Absolut inte nu, när jag ska ut och resa.

Jag tänker inte riskera att jag blir inlagd på psyk.

Jag har förlorat ganska mycket blod, men skit samma!

Det får bli en lugn dag helt enkelt.

Jag får plåstra om mig, dricka mycket,

se till att få i mig lite socker och bara vara.

Försöka att inte göra det värre än vad det är.

Det verkar som att det kommer bli en vaken natt igen.

Jag har ingen ork att ta itu med alla tvång som "måste"

göras varje gång jag går och lägger mig.

Jag mår som vanligt dåligt,

både fysiskt och psykiskt.

Mitt magsår har kommit tillbaka

och jag har ont i nacken och ryggen.

Men det är miljoner gånger lättare att handskas med

än alla dessa psykiska sjukdomar (jag har flera olika diagnoser)

Jag behöver en helt ny kropp, känner jag.

Inklusive en frisk hjärna och ett icke plågad själ.

Just sitter jag med ett enormt sug att skära mig.

Men jag är trött, och orkar inte riktigt med allt kladd.

Det blir ju en del jobb med att torka/plocka bort blod,

hudbitar och annat kroppsligt klet (tex. fett). Äckligt!

Dessutom ska jag resa utomlands imorgon,

så det är inte direkt läge för en massa öppna sår...

Trots det vet jag inte om jag kommer att stå emot

lusten att karva i huden. Känner jag mig själv rätt

så kommer jag snart att sitta här med ett blodigt

rakblad i darrande händer. Vi får väl se...

Nu ska jag i alla fall dricka min älskade Cola Zero,

äta några Mariekex (för att suga upp magsyra) 

och försöka distrahera mig så länge jag bara kan.

Jag orkar varken rita eller pyssla,

men något ska jag väl kunna hitta på.

Jag hoppas att ni får sova ordentligt till skillnad från mig.

Och att ni får en fin, ångestfri sommardag.

Jag kommer att vara skittrött hela dagen.

Och så måste jag fixa en massa till resan.

Men jag lovar att försöka ta mig igenom dagen.

Och räkna ner timmarna till kvällen,

då jag äntligen får sova... 

...att ni är fina som läser min blogg

fast jag nästan aldrig uppdaterar.

Puss!

Om ni undrar varför jag inte uppdaterar...

Jag har kaos i mitt huvud och kan inte tänka klart.

Jag håller på att förgås av alla tvång, paranoian och rösterna.

Och av den skuld jag känner när jag märker att jag är en stor börda.

Det gör så ont att se hur mycket det tär på mina närmaste...

Jag försöker intala mig att jag är sjuk, och att jag inte kan rå för hur jag är.

Men det är svårt att inte bli ledsen när mamma inte orkar med mig.

Hon vill att jag ska läggas in på psyk och flytta in på behandlingshem.

Dessutom nämnde hon elchocksterapi...

Jag har mycket mer jag vill berätta,

men just nu orkar jag inte.

Kaos i mitt huvud.