För några dagar sedan skar jag mig djupare än jag någonsin gjort.

Först genom huden och sedan i muskeln.

Såret är ungefär två centimeter brett.

En vettig människa hade tagit sig till Akuten.

Jag är inte vettig.

Jag har stor erfarenhet av sår.

Så jag är ganska bra på att gissa mig till

hur många stygn det behövs etc.

Det här såret är så djupt att läkaren

förmodligen skulle sy på insidan också.

Men jag tänker inte gå till doktorn den här gången heller.

Jag måste erkänna att jag inte alltid sköter mina sår så noga som jag bör göra.

Även de djupa, som behöver sys.

Det tar lång tid innan skadorna läker och jag får ofta infektioner.

Men det här såret ska jag vara rädd om.

Jag har tvättat det och lagt nytt förband två gånger om dagen.

Det ska jag fortsätta med tills det läker.

Jag vet inte riktigt varför jag berättar det här för er.

Kanske för att jag är orolig för infektionsrisken

och behöver någon att berätta för.

För att förstå situationen behöver ni veta

att jag har stora problem med aggression.

Jag blir ofta så arg att det svartnar framför ögonen.

Och då gäller det ofta småsaker.

När jag blir så där rasande bör folk hålla sig undan!

Jag kan brukar nämligen skrika och svära mycket då.

Och om jag får tag på den skyldige (om det inte var jag

som klantade mig vill säga) kan det sluta med slagsmål.

Igår visste jag inte vem skurken var (och tur är väl det!),

det ända jag vet är att det är någon av mina grannar.

Eftersom jag bor på ett serviceboende för personer

med funktionshinder och/eller psykiska sjukdomar,

har jag och göra med många knepiga människor.

Så det kan i princip vara vem som helst i huset.

Det fanns ingen anledning till att vräka ner min tvätt.

Torkrummet var halvtomt, så det fanns alltså plats kvar.

Den skyldige gjorde det alltså bara för att jävlas.

Och det, mina kära läsare, det är det som gör mig så förbannad!

Jag var arg hela kvällen och natten igår och kunde

varken äta eller sova förrän det blev söndag morgon.

Jag hade mörka fantasier om tortyr och mord.

Idag känns det naturligtvis larvigt att jag ville

att grannen skulle dö över en sådan sak.

Men, men...

För att göra en lång och utdragen historia kort;

att förstöra tvätten för någon med OCD

borde var lika med dödsstraff!

Nu ska jag förklara varför jag blev så arg igår.

Jag vet inte om ni kommer att förstå;

man måste nog lida av svår tvångsyndrom för att göra det.

Hur som helst skulle jag ta upp mina rena tvätt från källaren.

Jag hade inga kläder kvar så jag fick gå ner dit med en kappa på,

så jag var lättad över att få tag på mina kläder igen.

När jag öppnade dörren till torkrummet såg jag att någon jävel

hade slängt alla plagg på det smutsiga golvet!

Det har hänt tre gånger nu, och för varje gång

blir jag bara mer och mer förbannad.

Jag kände hur pulsen steg och hur ögonen tårades.

Jag fick svårt att andas och kunde höra hjärtat slå i mitt huvud.

Jag gick förstårs upp till personalen (jag bor i ett serviceboende

eftersom jag har så svåra tvång) direkt och klagade.

Det var svårt att få fram orden eftersom jag var så arg,

men jag försökte i alla fall!

Fast det blev mest svordomar och mordhot...

Tycker ni att jag överreagerade? Kanske det.

Men ni ska veta att för varje gång jag tvättar,

kostar det ganska mycket pengar.

Jag har tvångstankar om att kläderna inte blir rena

om jag inte använder en hel förpackning tvättmedel

och en en hel flaska sköljmedel.

Det blir ungefär 60 kronor.

Dessutom tar det lång tid,

då jag "måste" tvätta två gånger på 95 grader.

Jag kör alltså de två maskinerna på högsta effekt två gånger i rad.

Det sliter som fan på kläderna.

Jag hade dessutom andra planer igår kväll.

Men eftersom alla mina kläder var slut,

var jag tvungen att spendera lördagskvällen med att tvätta.

Just nu är jag så arg att jag inte kan tänka klart!

Jag berättar varför senare.

Nu är allt jag kan tänka på att jag hoppas

att en viss person ska bli påkörd av spårvagnen!

...så är det för att jag mår så jävla dåligt just nu.

Det går bara inte att skriva när jag känner så här.

Jag är inte klar i huvudet.

Det känns som jag tagit något.

Datorn dog förut när jag höll på att skriva ett långt inlägg.

Jag ska skriva ett nytt lite senare, orkar inte nu.

Jag är förresten helt tom i huvudet idag

och det är väldigt svårt att skriva just nu. 

Jag får ändra ord och meningar hela tiden.

Vi hörs sen!