Hur dum får man vara egentligen?

Mitt stora sår på magen är infekterat.

Det stinker och vätskar sig.

Som ni vet kan jag inte gå till läkaren

och visa upp såret, så jag måste försöka fixa det själv.

Trots det kan jag inte låta bli att skapa nya gapande sår med rakbladet.

Min kropp kämpar ju redan både med att slåss mot en kraftig infektion

och läka de övriga såren (och magsåret).

Jag kan helt enkelt inte hjälpa det!

Jag borde låta min stackars kropp läka ifred för gångs skull.

Men det går ju inte för sig...

Jag är hopplös!

Jag drog precis bort sårskorpan från ett av mina största sår.

Ut kom lite blod och säkert över en tesked var!

Fuck...

Det känns som att jag drunknar.

Jag kippar efter andan och lungorna brinner av ansträngning.

Jag har någon slags lång, utdragen ångestattack som dödar mig långsamt.

Att en förminskad dos antidepressivt kan påverka mig så här...

Å andra sidan kan det bero på att jag drack handsprit.

Det kan ha rivit upp mitt magsår.

Den brännande smärtan som uppstår då påminner om panikångest.

Det kan med andra ord vara svårt att känna skillnaden.

Kanske är det en kombination av min trasiga, blödande mage

och mitt sjuka, ruttnande sinne som gör att det river så?

Som gör att jag inte får någon luft...

Jag har förresten sovit i mitt badkar på sista tiden.

Jag orkar helt enkelt inte med alla ritualer som jag måste göra

om jag ska sova i sovrummet som en normal människa.

Fast att sova dubbelvikt i en fåtölj kan ju knappast klassas som nomalt heller...

Nåja. Mina grannar tycker hur som helst inte om att jag badar nattetid,

men just nu skiter jag i det. Jag orkar inte ta hänsyn till andra,

jag vill bara sova så mycket som möjligt.

Nackdelen är ju förstårs att min hud mest liknar gammalt krokodilskinn

när jag kliver upp ur badet. Det krävs mycket hudcreme då, ni anar inte.

Sen finns det ju alltid en risk (chans?) att jag inte vaknar igen när jag sover i vatten.

Fast hur vanligt är det egentligen att folk drunknar i badkaret?

Alla runt omkring mig tjatar jämt om att det är livsfarligt,

men jag tror att de överdriver rejält.

Jag förlorar naturligtvis all kontroll när jag somnar,

men jag tror att jag skulle vakna om mitt ansikte skulle hamna under ytan.

Så jäkla djupt sover jag ju inte!

Jag brukar alltid säga att jag har sovit hundratals gånger i vatten genom åren,

vilket förmodligen är sant, så om det är så farligt som alla säger, borde jag vara död!

Det är säkert större risk att jag blir nermejad av en bil när jag är ute och går.

Skit samma. Det är i alla fall inget jag oroar mig för när jag ligger med vatten upp till hakan i badkaret.

På tal om att sova är jag skittrött redan nu, trots att klockan bra är straxt över tio.

Det är ännu en nackdel med att sova i badkaret;

man blir aldrig riktigt utvilad eftersom man vaknar

av att vattnet är kallt hela jävla tiden!

Nu ska jag sluta gnälla.

God fucking natt...

Jag har haft en riktig jobbig helg med skrik och gråt,

blåslagna knogar, blod och helt galen ångest.

Nu känner jag mig helt matt och orkar inte gå in på detaljer.

Jag drack förresten handsprit för första gången i helgen.

Inte så mycket, men tillräckligt för att kaskadspy.

Jag har haft väldigt ont i magen efter det,

med brännande och skärande smärta

samt ordentliga kramper i magsäcken.

Nu orkar jag inte skriva mer.

Jag uppdaterar när jag mår bättre.

Förlåt igen för att jag inte har bloggat så mycket!

Det känns som att jag inte gör annat än att be om ursäkt

för min dåliga uppdatering och jag vet att min blogg är lite tråkig nu.

Jag känner mig inte riktigt i min bästa dagsform om man säger så.

Det är svårt att få tummen ur och skriva ett inlägg när jag mår som jag gör.

Thinspo-bilder är ju naturligtvis lätta att fixa, men att berätta om något

så simpelt som hur min dag var och vad jag har ätit är mycket svårare.

Jag känner mig helt tom i skallen och måste anstränga mig

för att få orden nerskrivna.

Eftersom jag ska börja ta Cipramil igen,

måste jag trappa ner mitt nuvarande lyckopiller.

Det märks att jag tar en mindre dos av Sertralin nu.

Jag är på ständigt dåligt humör och irriterar mig på allt och alla.

Min depression har inte varit att leka med den här veckan,

och jag blir livrädd när jag tänker på att dosen ska reduceras

ytterligare nästa vecka.

När min livsglädje minskar, ökar självskadandet.

Härom natten gick det lite överstyr.

Jag förlorade en hel del blod och svimmade

på vardagsrumsgolvet framför nattkomedierna på TV:n.

Det blev ett tjugotal ganska små sår som jag hade behövt tejpa

och sju sår som glipade rejält och borde ha sytts.

Tre av dem blev riktigt djupa, så pass djupa att jag skar i fett och muskler.

Ett av dem kommer nog att bli mitt största ärr so far, om man inte räknar

det enorma opertionsärret som går som ett brett band över ena sidan av magen.

Jag hade naturligtvis behövt läkarvård för mina sår.

Men jag kan inte ta mig till akuten utan att folk får veta.

Och jag måste hålla det hemligt till varje pris!

Jag har i alla fall skött om mina sår extra noga;

bytt bandage varje dag och tvättat med handsprit

(SATAN, vad det svider!!).

Jag som knappt brukar sätta på plåster...

Jag blir ärligt talat lite rädd när jag skär så djupt.

Eftersom jag vägrar att vårdas av läkare,

måste jag i alla fall försöka att vara försiktig!

Jag må ha en stor dödslängtan, men jag vill inte dö just nu.

Jag får infektioner ibland och då får jag fixa det själv.

Nu ser det ut som fan på mage och lår

och det luktar som ett slakthus om mig.

Dessutom kommer jag inte kunna ha kläder

som sitter åt på ett tag.

Det gör för ont då.

Inga byxor eller tighta kjolar alltså.

Nåja, nog om det.

Annars då?

Jo, jag testade en av nya medicinerna för en vecka sen.

Det är en relativt mild lugnande/sömnmedicin.

Den funkade ganska bra på mig då,

det skedde inga underverk men jag blev lite mer harmonisk.

När jag tog den igen igår natt gjorde den inte ett skit för mig!

Den verkade alltså bara en gång. Suck...

I övrigt har det väl varit okej.

Jag köpte nya kläder idag, vilket var nödvändigt

eftersom jag alltid tvättar sönder dem jag har.

Jag har ätit sådar och tränat minimalt.

Annars har det inte hänt något speciellt.

Jag ber om ursäkt för att jag inte har uppdaterat

mer än med några ynka tidsinställda thinspo-inlägg.

Jag inte riktigt haft lust, tid eller ork att blogga.

Hur som helst;

jag har två saker att berätta om.

Båda grejerna hände i fredags.

1. Vuxenpsyk:

Besöket på psyk gick faktiskt

mycket bättre än förväntat!

Jag hade turen att träffa en ganska bra läkare.

Det märktes att han tog mig på allvar och det är ju toppen!

Jag fick tre nya mediciner;

en lugnade, en sömnmedicin och min kära Cipramil.

De andra mediciner kommer jag inte ihåg vad det heter.

Jag har haft alla tre förr i alla fall.

Läkaren frågade såklart en massa saker.

Vissa frågor kunde jag svara ärligt på,

men jag var också tvungen att ljuga ganska mycket.

Han frågade om jag brukar eller brukade dricka mig berusad.

Det kunde jag svara 100% ärligt på att, nej, jag dricker inte.

Han frågade om droger, både om olagliga och lagliga preparat.

Jag sa att jag var tablettmissbrukare förr, men har slutat nu.

Där fick jag ändra sanningen lite, för det händer att jag tar överdoser ibland.

Och så frågade han naturligtvis om mitt självskadebeteende.

Där ljög jag honom minsann rakt i ansiktet!

Jag sa att jag inte hade skurit eller bränt mig på fem år.

Hahaha, och han trodde mig! XD

Självmordstankarna behövde jag i alla fall inte ljuga om.

Jag tyckte att jag kunde säga sanningen om hur jag känner.

Ja, jag tänker ofta på hur skönt det skulle vara att bara ge upp och ta livet av mig.

Jag har en stor dödslängtan och ser fram emot att bli gammal,

för då är det ju inte långt kvar till Den Perfekta Sömnen.

Men jag tänker inte ta livet av mig just nu.

Jag vill inte lägga den tunga bördan på dem jag älskar.

(Nu vill jag påpeka att jag inte dömer dem som vill

eller försöker ta sitt liv. Jag har också varit så desperat.

Jag har själv flera självmordsförsök i bagaget.)

Läkaren gick ju som sagt med på att byta ut Sertralin mot Cipramil.

Han sa dock att jag inte kan sluta med Sertralinet cold turkey

och att jag behöver två veckor att trappa ner den.

Sedan kan jag börja med Cipramil.

Men jag vet ju hur det fungerar, så det gör inget.

Under veckan som kommer ska jag ta 100 mg Sertralin

om dagen  istället för de 150 mg jag tar nu,

och veckan därpå sänks dosen till 50 mg om dagen.

Läkaren varnade om att jag skulle må sämre först

och sa åt mig att be personalen om lugnande om det behövs.

Han bad mig också att ta mig till psykakuten om jag skulle må riktigt dåligt.

Men jag vet som sagt hur det funkar, så det är ingen överraskning direkt.

Jag har ju ätit antidepressiva sen jag var sju år gammal!

Så jag är med andra ord van....

För att sammanfatta besöket på psyk,

så gick det oväntat smärtfritt.

Kudos till läkaren (Hassan Mohammed) 

som var bättre än de flesta!

2. Veckans invägning:

På kvällen fick jag tillgång till en våg, så jag passade på att väga mig.

Jag var riktigt förväntansfull, eftersom jag hade ätit och tränat hyfsat bra.

Dessutom satt kläderna lite lösare och handleder och vrister kändes benigare.

Fatta då hur besviken jag blev när jag såg att jag hade gått upp ca ett kilo i vikt!

Jag blev rent ut sagt förbannad och väldigt förvirrad.

Hur fan gick det till?...WTF!!

Ärligt talat tror jag inte på den där vågen,

jag menar, mina nytvättade jeans (utan stretch) satt ju bättre än vanligt!

Jag ska be mina familjemedlemmar att väga sig för att dubbelchecka,

har dem ökat i vikt kanske det är något fel på vågen (dem har skött sig, det vet jag).

Nu låter det som att jag bara skyller ifrån mig på vågen,

men jag tror verkligen inte att jag har ökat i vikt!

Min kropp känns benigare än vanligt och jag har ju faktiskt

skött både träning och mat bättre än på länge.

Nåja, jag får väl vara ännu duktigare den här veckan.

Om vågen ändå visar plus på fredag, då jävlar blir den mos!

Jag ska som sagt till vuxenpsyk på fredag.

Dels för att diskutera mediciner, dels för att det var så längesen jag var där.

Jag vill ha en lugnande medicin som lindrar mina tvång.

Min kontaktperson på mitt boende sa det till någon mupp på psyk,

men dem gav mig en fucking sömnmedicin.

Det var ju inte det jag bad om!

Det är ju stor skillnad på lugnande och sömnmediciner.

Idioter som inte lyssnar på mig!

Jag är lite rädd att läkaren inte kommer lyssna på mig på fredag heller.

Det är oerhört viktigt att jag får en bra medicin som inte fuckar upp mig ytterligare.

Dessutom vill jag verkligen inte ha något piller som gör att jag går upp i vikt.

Något som jag stör mig väldigt mycket på är att jag aldrig får prata med samma läkare.

Det är någon ny mupp med översittarattityd som gör allt för att trycka ner mig!

Det gör att jag alltid måste börja om på nytt...

Jag har förresten träffat otroligt många läkare,

ända sen jag var i småbarnsåldern och började besöka BUP varje vecka.

Det är lite lustigt (och skitdåligt) att endast två av dem har varit bra.

Synd att jag inte kommer att träffa någon av dem på fredag.

Förutom att be om en ny medicin ska jag också fråga

om jag kan ändra Sertralin (som inte funkar så bra på mig) till Cipramil.

Jag tog Cipramil när jag var i yngre tonåren och faktum är

att det var den lyckligaste tiden i mitt liv!

Skit samma om det var en konstgjord, kemisk lycka.

Huvudsaken var att min livslust var där.

Jag var tvungen att ta bort Cipramilen eftersom min kropp

inte tålde den och gav mig magsår.

Det tog inte lång tid innan jag åter igen var tillbaka i helvetet.

Jag vill prova Cipramil igen.

Förhoppningsvis klarar min av den nu.

Jag får väl sluta ta den om jag börjar spy blod igen...

Jag förväntar mig inga under, men det är i alla fall värt att testa.

Förhoppningsvis går läkaren med på det.

Önska mig lycka till!

Jag känner mig låg och nästan sjukligt trött just nu.

Då passar det ju bra med en bra film.

Kan ni vara gulliga och tipsa mig om bra filmer på Youtube

som handlar om psykisk ohälsa (tex. självskada eller ätstörning).

Det skulle uppskattas enormt!