Jag känner mig fortfarande konstig och tom  i huvudet,

men jag ska i alla fall försöka berätta om vad som hände igår.

Jag hade sovit några timmar i badkaret natten till måndag,

och på natten till tisdag gick jag som sagt inte och la mig alls.

Så jag var fruktansvärt trött, både i kroppen och huvudet.

På kvällen satt och försökte koppla av framför TV:n och datorn.

Plötsligt tappade jag all verklighetsuppfattning (psykos?) och blev helt skräckslagen.

Jag satt och läste en blogg när det hände och kunde plötsligt inte uppfatta orden..

Jag hörde TV:n, men kunde inte ta in någonting.

Alla som förlorar verkligheten vet hur läskigt det är.

Till er andra vet jag inte hur jag ska förklara hur det känns.

Jag var tvungen att känna någonting,

för jag var inte säker på om jag verkligen fanns.

Så jag bet så hårt i min handled att jag började blöda.

Det hjälpte inte, så jag höll en brinnande tändsticka mot mitt ben.

Det fick mig att vakna till, i alla fall för tillfället.

Jag mådde bättre ett tag.

Jag lyckades till och med gå till köket

och laga lite mat som jag faktiskt kände smaken av.

Sen kom alla känslor tillbaka och jag kände djup förtvivlan.

Jag behövde verkligen sova, men Herr OCD säger att jag

inte får det om det är för stökigt i vardagsrummet.

Jag var alltså tvungen att städa och lägga alla grejer

där mitt tvång säger att dem hör hemma.

Det orkade jag inte och valde den enkla utvägen.

Ibland vill jag känna smärta och ibland är blodet det viktigaste.

Om jag vill ha ont använder jag tex. mina tänder, eld eller en slö nagelsax.

Jag brukar även hälla salt, citronsaft, aceton eller handsprit i såren.

Men ibland vill jag bara tappa mig själv på blod.

Förlorar man mycket blod kan man börja känna eufori.

Det blir som att ta lugnande ungefär.

Och eftersom jag inte hade något lungnande att ta,

så ett rakblad åkte fram från min hemliga låda.

Jag har hittat ett speciellt ställe på benet 

som jag alltid skär i när jag vill blöda mycket.

Blodet forsar efter bara ett litet snitt och 

slutar inte rinna förän jag ligger i en pöl på golvet,

knappt vid medvetande.

Igår skar jag mig där och fick mina älskade känslor

av att sväva på ett moln någonstans långt borta.

Efter ett tag tog jag mig upp från det blodiga golvet

och bestämde mig för att gå och lägga mig trots allt.

För annars skulle det nog sluta illa.

Jag började plocka bland mina grejer,

trots att jag mådde illa av yrsel.

Jag var gång på gång tvungen att sätta mig ner.

Efter en burk Pepzi Max och lite aceton i såret,

blev jag tillräckligt vaken för att städa färdigt.

Trots att jag var så trött att jag trodde att jag skulle svimma

kom jag inte undan från mina tvång.

Jag orkade dock inte göra allt som jag var tvungen till,

och som ett brev på posten kom ångesten tillbaka.

Jag rev då upp några halvläkta sår och hällde handsprit i dem.

Dessutom slog jag mig blå på axlarna, knäna och käkarna.

Då brast jag i gråt av all misär. (Jag som inte brukar gråta.)

Jag satte mig utmattad i min sovfåtölj och somnade till slut.

Jag vaknade som vanligt när personalen kom ner klockan nio på morgonen.

Men jag orkade inte ta mig upp för att öppna dörren.

Hen (jag kommer inte ihåg vem det var, inte ens om det var en kvinna eller man)

var tvungen att öppna med nykeln och gå in.

Hen la medicinpåsen på byrån och jag fick lova

att jag skulle gå upp och ta den snart.

Ha! Vilket skämt!...Jag somnade om igen,

och vaknade inte förrän klockan sex på kvällen

när en annan ur personalgruppen ringde på.

Jag var tvungen att gå upp då,

eftersom morgonmedicinen fortfarande var orörd.

(Dem får inte veta att jag slarvar ibland!)

Jag tog hela dagens medicindos på en gång sen när hon hade gått.

Det var alltså tisdagens psykbryt!

Idag mår jag bättre än vad jag förtjänar psykiskt,

men som ett levande lik fysiskt.

Jag var alldeles uttorkad när jag vaknade.

Både för att jag sov ungefär 17 timmar

och för att jag fölorade ganska mycket blod.

Dessutom var jag jäkligt hungrig!

Så jag bad mamma att lägga in mer pengar på kontot

och slösade en hel hundralapp på diverse ätbara (onyttiga) saker.

Jag orkar inte tänka på kalorierna nu,

jag får försöka gå ner i vikt imorgon igen.

Nej, nu ska jag snart laga mat och

hinka i mig ännu mer lightläsk.

Till er som orkade läsa enda hit:

Kudos till er! <3

Och ha en bra natt!

Jag kom precis upp från min sovfåtölj.

(Thinspon som kom upp på bloggen idag

fixade jag i måndags. Inlägget var alltså tidsinställd.)

Jag har alltså sovit bort hela dagen.

Men jag var så trött igår, så det behövdes.

Det blir alltså en vaken natt igen,

för det vore bara korkat av mig att gå och lägga mig.

Förresten fick jag ordentlig psykbryt igår,

men det orkar jag inte skriva om nu.

Plus

God och nyttig frukost

En ny bekantskap

Skratt

Nytt nagellack

Paranötter

Fujiäpplen

Minus

Extrem trötthet

Kladdiga ögon

Magkramper

Ångest

Blodlust

Stress

Nu börjar äntligen natten lida mot sitt slut.

Om lite drygt två timmar kommer personalen ner

och om ytterligare två timmar ska jag

vara på min dagliga verksamhet.

Det är alltid en lättnad när morgonen gryr.

Det betyder att jag har överlevt ännu en natt.

För tiden verkar stå still när man inte kan sova.

Jag vet inte hur det är med er,

men för mig är ångesten som mest brutal på natten.

Om det beror på ensamheten, sömnbristen, mörkret 

eller den udda dygnsrytmen kan jag inte uttala mig om.

Men demonerna anfaller med större kraft när solen inte lyser.

Det ska bli så skönt att lämna lägenheten och gå till verksamheten.

Även om jag måste ut i iskylan (vilket egentligen är skönt när man är snortrött).

Jag ska stanna till på ICA och köpa en extra lyxig frukost

för att fira att jag klarade av nattens mörka timmar utan att skära mig.

Bröd, frukt och smoothie ska jag köpa.

Kalorierna ska jag skita i för en gångs skull!

Ha en bra tisdag alla fina läsare! <3

Nu är den stora frågan om jag får sova idag för herr OCD.

Det lutar åt en vaken natt. Fan. Det blir väl att räkna timmar då...

Nu är jag osäker igen.

Personalen kanske visst hittade rakbladet,

men valde att gå bakom ryggen på mig och kontakta psyk direkt.

I så fall kommer jag aldrig kunna lita på dem igen.

Men det är väl inte så troligt?

Då borde jag ha märkt det.

Dem hade nog inte kunnat hålla masken.

Mest troligt är nog att jag inbillar mig.

Jag får hoppas att jag bara är paranoid.

Men jag kan inte riktigt skaka av mig känslan

av att jag kommer vara inlagd inom nära framtid.

Nu är personalen här för städning.

Wish me luck!

Tidigare idag var jag tvungen att dra ut badkaret

och leta efter det borttappade rakbladet.

Jag försökte så gott jag kunde, men hittade det inte.

Förhoppningsvis har det spolats ner i avloppet.

Men det finns en chans att det ligger kvar någonstans

under badkaret bland alla tomma tvålflaskor.

Jag kanske inte letade tillräckligt noga?

Personalen ska som sagt städa där idag.

Jag kan bara hoppas att dem inte hittar det.

För vad ska jag säga då?

Vilken ursäkt ska jag använda?

För jag kan inte säga sanningen.

Det skulle bara leda till så mycket mer

som jag inte har kraft och ork till.

Så vad ska jag göra?

Vad tycker ni?