Jag tänkte berätta om min sovplats.

Som en del säkert vet, klarar jag inte av att sova i en säng.

Förr kunde jag sova i en soffa eller en fåtölj, men det går inte längre.

Nu sitter jag i en kontorstol lutad mot ett skrivbord.

(Jag vilar huvudet mot mina korsade armar.)

Stolen heter "Snille" och bordet heter "Laiva".

Båda möbler kommer från IKEA.

Eftersom jag är för lat för att fota,

lånar jag IKEA´s egna bilder:

Jag kom upp tidigare än väntat idag.

Klockan var ungefär två eller tre på eftermiddagen då.

Jag kommer ärligt talat inte ihåg.

Så har det varit hela dagen;

minnet har varit på guldfisksnivå

och jag har svårt att tänka en fullständig tanke.

Mitt huvud är med andra ord tomt.

Jag vet inte om det beror på att jag tog för mycket Zopiklon

eller det om det är för att jag tog mina morgonmediciner för sent.

Har jag kanske sovit för mycket?...Eller för lite.

Det kan inte vara bra för kroppen att dygna

och kompensera med för mycket sömn.

Och för att sedan göra samma sak om och om igen.

Jag tog inte så många Zopiklon, endast fyra stycken.

Min läkare har satt två tabletter som maxdos.

Men två är för lite för att jag ska bli påverkad!

Jag vet inte vilken styrka det är på dem,

för jag har inte tillgång till förpackningen.

Jag får inte ta min medicin själv eftersom jag har missbrukat i flera år.

Personalen på min serviceboende måste ge den till mig.

Så asken med Zopiklon ligger alltså inlåst i deras värdeskåp.

Hade jag haft den här, hade jag inte klarat av det.

Då skulle jag börjat missbruka igen.

Förr i tiden brukade jag ta överdoser ganska ofta.

Jag brukade ta 20-30 Zopiklon eller ca 50 av en annan

insomningstablett som jag inte minns namnet på.

Ibland blandade jag flera olika läkemedel (främst sömntabletter,

lugnade och smärtstillande),  men det gav mig ofta psykoser.

Några gånger försökte jag ta självmord genom att överdosera.

Nu för tiden är det såklart annurlunda;

om jag ska överdosera måste jag spara.

Och jag kan ju inte spara medicinen allt för länge

eftersom jag faktiskt behöver den!

Förresten, ni som har tagit Zopiklon vet hur illa tabletterna smakar.

Trots att det var ungefär ett dygn sen, och trots att jag både

har ätit och druckit ordentligt, har jag kvar smaken i munnen.

Det är lite konstigt, för så brukar det inte vara.

Men nog om det!

Igår, när jag gjorde mina OCD-riualer som jag "måste" göra

innan jag "får" gå och lägga mig, blev det extra blodigt.

Jag har ju som sagt för tillfället tvång på att skära mig;

varje gång jag ska sova måste jag få till minst ett djupt sår.

Och då menar jag så djupt att jag behöver läkarvård,

ytliga sår räcker inte för att få ångesten att försinna.

Alltså, jag fattar ju att det här inte kan fortsätta!

Blir det inte bättre snart, måste jag läggas in.

Hur som helst, igår råkade jag visst få tag på

ett gammalt rakblad som inte var särskilt vasst.

Jag försökte ett bra tag, men jag lyckades inte

få något av såren tillräckligt djupt.

Men eftersom jag hade skurit så pass många

(halvdjupa) sår som ändå blödde mycket,

trodde jag att det räckte och satte mig i sovstolen.

Men trots alla sårens sveda och allt blod,

och trots att jag inte hade sovit på 40 timmar;

kunde jag inte koppla bort ångesten.

Små, ytliga sår duger inte åt Herr OCD,

hur många de än är.

Jag satt i stolen ett tag och försökte,

verkligen försökte, koppla va och somna.

Men jag klarade inte av elden av ångest

som brann inom mig (för mig bränner det).

Så jag gick ut i vardagsrummet där jag fövarar mina "verktyg",

och rotade fram ett helt nytt, sylvasst rakblad.

Normalt sett räcker det med ett djupt sår,

men eftersom jag hade brutit mot en reglerna dög inte det.

Jag var tvungen att straffa mig själv för att jag trotsat min OCD.

Efter ytterligare fem sår, djupa den här gång, var jag klar.

Idag har alltså ett sargat ben med sår som ständigt går upp

och blöder igenom bandaget och ett nerblodat sovrum.

Dessutom är jag sjukt trött!

Men jag orkar verkligen inte gå och lägga mig i natt.

I morgon ska till stugan igen, jag får väl sova ut då.

Ni som orkade läsa ända hit ska ha ett stort tack!

Och vill jag önska er en god natt utan ångest,

vare sig ni kan sova eller inte.

Styrkekramar <3, Randi

Jag vill bara säga att jag är hemma i min lägenhet igen.

Jag kom hem igår, men var för trött i skallen för att uppdatera.

Min natt var lång och ensam, för jag satt uppe i stället för att sova.

Jag orkade inte gå och lägga mig helt enkelt.

Ironin i det är ju bara för mycket!

Vem orkar inte gå och lägga sig, liksom?!

Hur som helst är jag naturligtvis jättetrött nu, både fysiskt och psykiskt.

Jag planerar att gå och lägga mig så fort som möjligt.

Jag tänker ta dubbla dosen Zopiklon ikväll.

Så jag kan stänga av ett tag.

Jag kommer med andra ord vara trött i morgon av medicinen,

så jag kommer nog att sova hela dagen.

Om jag går upp vid sex-tiden på kvällen finns det inte en chans

att jag lyckas sova nästa natt, så då får jag vara uppe.

Det blir ofta så, att jag sover varannan natt.

Annars då?

Mina planer är som sagt att sova så fort som  möjligt.

När jag vaknar i morgon kväll ska jag tvätta mina kläder.

Sedan jag jag en hel natt framför mig.

Jag känner mig alltid så ynklig när jag vakar.

På måndag ska jag eventuellt ta mig ner på stan och träffa en kompis.

Och sedan är det dags att åka tillbaka till stugan igen.

Med usel uppdatering som följd. Skit samma!

God natt i förväg! <3

Sitta och glo på Söndagsöppet
vill att kvällen ska ta slut
Tar den inte slut
Ta din jacka och gå ut

Där ute glittrar stjärnorna på bottnen av ett hav
Töm hjärnan, bli en stjärna själv fast andra kallar dig för as

Du blir din egen måne full
som du kan yla mot
Du blir din egen ensamvarg
I kommandorans grop

Nu har du flyttat hem till dig, men du har glömt att packa upp
Väggar lyser vita, försöker vila, men går upp
Här har du din ensamhet, här har du din frid
På axeln har du apan, kom till bolaget i tid

Och du får bli ditt eget öde, säg till dig själv att du är bra
Så sa visst nån psykolog som kom från USA

Jag borde vara vit med dig av humanitära skäl
Jag borde sluta bara titta på och grumla till min själ
Men vi dricker ur och natten blir en varm och blöt snygg tjej
Tills vi trillar ut på gatan och går var och en till sig

Och du får bli din egen morsa
Du får bli ditt eget barn
Ta det lugnt med nappflaskan
Stackars Jan-Banan
Ja, du får bli din egen sömntablett
Du får bli din egen kram
Jag hoppas att du sover nu nu när det ljusnar över stan...

Om jag inte uppdaterar bloggen på några dagar

behöver ni inte vara oroliga, då betyder det bara

att jag har åkt ut till mammas lantställe.

Jag vet inte exakt när jag åker, men förmodligen i morgon.

Eftersom jag inte har sovit på ca 1.5 dygn och dessutom

tagit mina Zopiklon kommer jag nog att sova hela morgondagen.

Jag sover ju inte så djupt där jag sitter i min kontorsstol,

så jag behöver många fler timmar sömn än en normal människa.

En sådan människa som klarar att sova i en säng alltså.

Hur som helst hinner jag förmodligen inte blogga imorgon,

för jag kommer förmodligen åka till stugan så fort jag vaknat.

När jag kommer ut på landet får jag äntligen träffa min bästa vän igen.

Jag har inte kelat med Sabrina på en vecka nu! Huvva!!

Jag har ju som sagt inte sovit på länge samt tagit mina sömntabletter,

så jag kommer att gå och lägga mig så fort som möjligt.

Jag måste bara göra mina förbannade sömnritualer. Jävla piss-OCD!!

Det värsta är att jag har fått ett konstigt tvång att jag måste skära mig varje kväll.

Minst ett djupt sår måste jag tillfoga, annars får jag ingen ro i kroppen.

Jag säger det igen; förbannade jävla piss-sjukdom!!

Jag har suttit och tittat på en av mina favoritfilmer,

underbara Pulp Fiction.

Det är snart slut dock.

Trots att jag gillar den så mycket,

var det ungefär tio år sedan jag såg den sist.

Jag älskar förresten Quentin Tarantinos filmer!

När filmen är slut ska jag skrubba bort alla bakterier

som har fastnat på mig från resan.

Egentligen får jag förstårs inte bada så här sent.

Men jag skiter ärligt talat i om grannarna störs.

Jag kanske är egoistisk, men det är å andra sidan

de flesta med OCD, det hör till sjukdomen.

Skit samma.

Jag har funderat på om jag ska lägga ut min mailadress på bloggen eller inte.

Eftersom den innehåller mitt riktiga namn, och jag måste vara anonym här,

vill jag inte dela med mig av den (jag är rädd att någon ska känna igen mitt ovanliga efternamn).

Så jag bestämde mig för att fixa en särskild adress till bloggen i stället.

thiswillnotdo@hotmail.se

Ni får maila mig så mycket ni vill och om vad ni vill.

Jag är väldigt ensam och skulle bli jätteglad om någon

vill ha kontakt via E-mail.

Om ni vill ställa en fråga utan att den syns på bloggen

är ni naturligtvis också välkomna att använda den här adressen.

Jag kommer att kolla mailen varje dag.