Just nu sittar jag här och funderar på

om jag ska försöka sova eller inte.

Jag är trött, men inte sömnig.

Eftersom jag har sovit större delen onsdagen

vet jag inte ens om det går att sova,

även om jag verkligen försöker.

Men jag är som sagt jävligt trött.

Jag kommer kanske inte orka vara vaken hela dygnet.

Hade det varit så enkelt som att bara gå och lägga sig

hade jag definitivt gjort det.

Men med allt tvång (med tillhörande ångest)

och alla pengar jag slösar på body lotion och tvål (50-60 spänn),

vet jag inte om jag vill gå och lägga mig.

Det känns som ett enormt slöseri om jag spenderar timmar

på "sömntvång" och så pass mycket pengar för en kväll

om jag ändå inte kommer att somna!

Det är bättre att jag håller mig uppe då.

Trots att jag har sovit ut ordentligt är jag både trött och sliten.

Jag tror att det beror, i alla fall delvis, på att jag förlorar mycket blod.

Mamma sa till och med (idag) att jag ser blek och sjuk ut!

Hon vill att jag ska gå till vårdcentralen och kolla blodvärdet.

Jag tror att jag ska vara uppe lite till.

Om jag blir så trött att jag har svårt att hålla ögonen öppna,

tar jag det som ett tecken går jag och lägger mig.

Man borde inte sova när natten faller på,
ty tänk, då tindrar stjärnorna högt uppe i det blå.
Det är så tyst och stilla.
Att sova vore illa.
Jag vandrar mina vägar över äng och genom skog,
och stjärnorna de följa mig, så sällskap har jag nog.

Det sägs de äro tusen mil och ändå mer från oss.

Än brinna de med stadigt sken, än flamma de som bloss.
Som silver och kristaller

nu deras skimmer faller,
och en annan flammar till när hon har brunnit ut,
så faller hon, då är det som en strimma rök till slut.

Man kan väl aldrig drömma så skönt och underbart,
som själva natten ter sig när de stjärnor lysa klart.
Det är som om det hördes
ett silverspel som rördes.
Man borde inte sova när som natten faller på.
Man borde se på stjärnorna. Man borde vara två.