Kelly

22 maj 2013 20:17

Jag hoppas att du mår bättre snart och kryar på dig! Känn dig inte tvingad till att skriva, utan gör det i den takt som Du orkar.
Ta hand om dig!

Randi S

22 maj 2013 22:21

Tack så mycket!

V

25 maj 2013 08:12

Jag har ju inte följt din blogg sedan den startade. Men jag har några frågor.
1. Hur länge har du haft ätstörningar?
2. Vart i landet bor du? Stockholm, Göteborg, Malmö?
3. Hur fick din mamma reda på att du var sjuk? Märkte hon själv, berättade du, berättade någon annan?
Kram tjejen!

Randi S

25 maj 2013 09:12

Hej!
Jag ska svara på frågorna och fylla
i lite om min barndom:

*** 1. Jag har ingen diagnos eller så,
men jag helt klart ett stört förhållande till mat. Jag äter antingen för lite eller för mycket, vilket gör att min mage blir helt fucked up! Jag får ångest när jag äter
(fast inte samma monsterångest som jag får
när jag inte gör mina tvång)
och känner mig duktig när jag fastar.

Jag tror att jag i princip alltid har haft
problem med mat, tom när jag var jätteliten.
Jag mådde jättedåligt som barn. Så när jag märkte att jag kunde straffa mig med svält,
ville jag inte längre äta.
Dessutom smakade inte maten gott
och så hatade jag att gå och bajsa.
Jag gjorde nr 2 max en gång i veckan,
så jag ville äta så lite som möjligt.
Jag hade alltid ont i magen då.
Jag minns att mamma "tvångsmatade" mig med glass för att jag var så (skelettlikt) mager.
Dock hade det inget med vikten att göra då.
När jag var tonåring däremot, då var jag väldigt medveten om vikten.
Då övertränade jag och åt bara en liten portion råris om dagen, varje dag i en lång period. Allt annat kändes orent.

2. Jag bor i Norrköping, Östergötland.
Jag har bott i finspång också.

3. Mamma märkte att jag var sjuk långt innan mig, eftersom jag har varit sjuk hela livet.
Jag var inte ens glad som småbarn, utan bara grät och skrek och hatade när någon tog på mig.
Jag fick svåra tvång redan när jag var två-tre år. När jag var tre år fick jag min första psykos. Efter det började alla hallisar och röster komma.
Dessutom blev jag extremt rädd för spindlar
i samma veva.
Jag var en mardröm för mina föräldrar.
Jag skrek jämt och ständigt.
Ibland skrek jag tills jag spydde, fick näsblod eller blev febrig.
Jag hade jämt mardrömmar och kunde inte sova själv. Jag var ofta våldsam mot andra barn.
En gång slog jag en flicka i huvudet så hon svimmade och en annan gång försökte jag döda
en pojke genom att knuffa ner honom för en brant trappa. Jag var också väldigt självdestruktiv.
Jag var brukade bada i iskallt vatten för att lindra ångesten och en gång fick jag inte det för mamma och pappa. Då tog jag en tvålkopp i glas, slog sönder den och skar mig med den
mitt framför deras ögon.

Jag beskrevs som svår av alla läkare redan då;
de sa att jag var ett av de med mest tvång i hela Sverige!

Det är väldigt ovanligt att små barn har tvång eller psykoser, så jag blev välkänd
i hela skandinavien inom psykvården.
Läkare flögs in för att träffa mig.
Jag gick i terapi två gånger i veckan.

När jag fem år blev jag deprimerad och började sticka mig med synålar.
När jag började skolan slutade jag prata,
fast bara när jag var där (selektiv mutism)
Vid sjuårs ålder började jag med antidepressiv medicinering.

När jag var tio år var åkte jag in akut för
att mina röster (i huvudet) var värre än någonsin. I samband med det började jag skära mig. Några månader senare försökte jag ta självmord för första gången genom att hoppa från en hög jordkällare. Jag klarade mig dock utan skador.

Kort sagt fattade mina föräldrar att jag var sjuk ungefär när jag var tre år.
Då var jag alltså för ung för att veta det själv. ***

Oj, vad långt det blev!
Förlåt för all text. ;)
Kram!