Jag mår inte så bra nu.

Om det inte vore för att jag behandlar ett infekterat sår

skulle jag skära mig sönder och samman tills jag jag slutar känna.

Jag gör mitt bästa för att stå emot blodlusten,

för jag vill verkligen inte få nya sår att handskas med (just nu).

Så istället tar jag mina Zopiklon och hoppas på det bästa.

Kanske, kanske, kanske kommer jag sova fridfullt inatt?